Jag börjar få panik.

Panik för att jag inte kan konfrontera en person.
Panik för att jag vill prata, skrika mot en person.
Panik för att jag inte kan nå ut till en person.
Panik för att jag inte kan få säga vad jag tycker, vad jag känner till en person.
Panik för att jag har lust att sparka in dörren och banka in rätt och fel i ditt huvud.

Men jag har lärt mig.
Personer som vägrar växa som människa är omöjliga att nå ut till. Spelar ingen roll hur du säger eller hur du uttrycker dig.. Är inte dom öppensinnade så kan du ge f*n på att den personen kommer nonchalera dig med sin arrogans. Spelar de någon roll egentligen? Jag har vuxit som person. Jag kan säga sakerna i någons ansikte.. Känner jag något så säger jag det rakt ut. Bryr mig inte en skvätt om jag sårar personen.

Jag tänker inte vänta in något, jag vet att jag inte gjort något fel. Det är inte det som tynger mig..
Det som tynger mig är att du är så instängd att du inte verkar fatta och inse dina fel och brister.

Jag tycker:
Har du varit en dålig människa så kommer livet att straffa dig. Jag önskar dig ingen fysisk smärta.
Men folk for förfan de dom förtjänar.

Ingen snack om saken.


Tack till min familj och till mitt hjärta. Ni är dom enda jag litar på. Jag älskar er.